3160

Värkarna fortsätter att komma och gå och det börjar trycka på mer. Så att jag får sitta på en sån där ”hästskostol”om vartannat. Samtidigt fortsätter jag och M med vårt mantra när värkarna kommer och går.

Här är det nog dags att tillägga att mitt vatten inte hade gått hemma och inte efter drygt 2 timmar på BB. På vår utbildning hos MVC tidigare har det hela tiden påpekats att när vattnet väl går så kommer det inte att vara som en flod (som på film).

Omkring  13.30 trycker det på så mycket att jag ber M att kalla på barnmorskan, som tidigare frågat om jag vill att hon ska sticka hål på blåsan så att vattnet går. Det ska just bli skiftbyte, så att den nya teamet tar han om detta när de går p sitt skift strax därefter. Tanken, som ekar i mitt huvud precis innan är, det kommer bara vara lite vatten! Vi kan väl lugnt säga att jag, M och båda sköterskorna blir alla lika förvånade. BADAR BOKSTAVLIGEN i mitt vatten, hela sängen blir genomblött ända upp på ryggen och min ”snygga”särk går att krama ur. En av barnmorskorna säger, OJ, jag har aldrig varit med om så mycket vatten under alla mina år som jag har jobbat! Inte jag heller (tänker jag). Jag får byta om till en ny ”vacker” särk och värkarna börjar tillta, jag har vi det här laget börjat använda mig av lustgasen och M har börjat massera min ländrygg. M peppar mig hela tiden och rabblar vårt mantra vid varje värk, bara lite till upp för backen! Samtidigt fokuserar jag på andningen och att behålla lugnet mellan värkarna. Hel det senaste förloppet upprepar sig till ca kl. 14.30 och mitt under förloppet får jag frågan av barnmorskan, vad jobbar du med egentligen? Säger som det är att jag är PT/fystränare (tailoredtraining.se), därav mantrat med cyklingen och sättet M coachar mig på.

Nu börjar de riktiga värkarna neråt och det är dags att både använda lustgas då och då och sedan börja krysta. Under hela tiden håller jag i Mathias hand. Vid två av värkarna som var som värst händer något (nu i efterhand) roligt. Jag släpper först Mathias hand och sedan får jag tag i två av hans fingrar och drar till J* ordentligt, jag ser att han grimasera. Detta händer sedan lite senare, nu är bara skillnaden att jag först sträcker upp min hand mot taket någon sekund och sedan letar efter hans hand, men i stället får tag i hans ”späck” på vänster höft (här ska jag nog även lägga till att det bara finns lite att ta av) och nyper till VÄLDIGT hårt! Han säger, AJ AJ! Det går någon sekund och jag säger, förlåt. Han säger, ingen fara kör på du! (när vi har snackat om det här nu i efterhand, har han sagt att du tog i OTROLIGT hårt i min höft).

Värkarna fortsätter att komma och gå och jag krystar och hämtar krafter om vartannat. Jag minns att även barnmorskan och sköterskan peppar mig och säger att allt går bra fortsätt bara. Efter att tag säger sköterskan, du använder ju inte lustgasen längre, kan jag ta bort den? Jag säger, Aaaa vi kör utan. Jag fortsätter att krysta och efter ett tag säger barnorskan, jag ser huvudet nu, vill du känna? Svarar direkt, ABSOLUT INTE! Sen säger hon, här är det mycket hår och inte rött som pappas.

Vi fortsätter och det är särskilt TVÅ krysttag som gör ondare än de tidigare. Vid det första tar jag i allt vad jag kan och krigar för att rikta kraften neråt (som vi tränat på hemma med hjälp av profylaxen) samtidigt som jag skriker! Barnmorskan säger nu, bara några krysttag kvar. Exakt här bestämmer jag mig för att det är max 5 krystningar kvar ( ni vet hur jag är, måste ha ett mål att jobba mot). Vid nästa krystning tar jag i allt vad jag kan och en väldigt annorlunda känsla infinner sig. Det går väldigt fort de allting, jag krystar och kort därefter är det som att någon som nästan glider ut. Barnmorskan säger, nu får du inte krysta så hårt längre. Jag tar i mindre och kl. 16.01 föddes vår son Samuel Christian Rusk. Jag och M blir väldigt förvånade att de sista gick så snabbt. Även sköterskan och barnmorskan.

Det går någon minut och sedan lägger hon upp Samuel på mitt bröst. En väldigt konstig känsla (var ju fortfarande tokhög på adrenalin) infinner sig hos mig. Glädje, lättnad och ett lugn. Jag tittar på M och hela hans ansikte strålar av glädje och stolthet! Direkt efter att Samuel kom ut kom inget gallskrik (vilket vi båda hade förväntat oss), det tar någon min. Sen får Mathias frågan, vill du klippa navelsträngen? Jag svarar åt honom, gissar att han inte vill (vi hade pratat om det hemma innan). Han ändrar sig och säger, okej. Har svårt att titta och ser bara en tjock vit sladdrig sak i ögonvrån. Barnmorskan säger, den var väldigt kort men tjock den där navelsträngen. Samuel ligger på mitt bröst och barnmorskan säger, nu är det bara en sak kvar. Den här moderkakan. Flera av mina kompisar som har fått barn innan, har sagt något i stil med att först ska du föda barn, vilket gör J* ont och sedan ska du pressa ut den där kakan som gör ännu ondare och sedan kommer det även att fortsätta att göra ont när du ska amma.

Helt ärligt, kände i stort sett ingenting när moderkakan skulle pressas ut och jag var INTE ENS nära att svar ja på frågan om jag ville se den!  Kort efter, blir jag undersökt av barnmorskan och sedan säger hon att vi får vila och ta det lugnt nu. M och jag småpratar lite och tittar på Samuel, medan personalen går i väg och förbered lite fika. Måste säga att jag kände mig förvånansvärt pigg efter förlossningen. Fick både mycket peppande av M och av personalen på SÖS. Framför allt minns jag tydligt direkt efter att barnmorskan säger, IMPONERANDE, du var väldigt duktig på att rikta dina krafter och ni var synkade som team. Har ni tränat på något särskilt sätt innan? Mitt svar blev, aaa, 5 gympass/v  för min del fram till v 36+2,(Samuel föddes i v38+6) andningsteknikövningar dagligen tillsammans och sedan dagligen avslappningsövningar.

Efter att vi har fikat och pratat med våra familjer går jag iväg för att duscha. M får du vara med och väga och mäta Samuel. 3160 g och 48 cm, ren perfektion =)

När vi i v 36 pratade om vår ”drömförlossning” hemma, så sa vi båda, att den ska ta under 6 timmar och att vi inte ska tvingas genomgå komplikationer och alla ska må bra efter. Som ni säkert, noterat så tog den 5 timmar, MISSION COMPLETED! Framför allt var det de sista 90 min (när värkarna tilltog) som var jobbiga. Jag hade ställt in mig mentalt på att det skulle vara tufft och göra väldigt ont redan innan. Jag får fortfarande frågan nu efter, gjorde det ont? Mitt svar blir alltid det samma, klart att det kändes, men jag trodde att det skulle vara värre. Förlossningen var som ett tufft träningspass, men i jämförelse med HELVETET till graviditet så var det rätt okej!

1 kommentar

  1. Nina V

    Ha ha du är så himla härlig!! Du kanske borde bli förlossningscoach oxå ? Jag tar gärna en kurs!

© 2020 Sandra Rusk

Tema av Anders NorenUpp ↑