Gårdagen började egentligen inte på topp, Samuel vaknade ovanligt tidigt typ 08.15. Vanligtvis sover han till 08.45-9.30, vilket har varit mycket skönt, med tanke på amningen vid typ 04.00 och sedan 06.00. I och med att han vaknade lite tidigare, så passade vi på att ligga kvar i sängen och dra oss lite längre än vanligt och leka med hans skallra m.m. Jag hade hoppats på att han skulle somna om, men det var inte ens nära. I stället gick jag upp och åt frukost och strax innan 10 gick vi ut på en promenad.
Just nu försöker jag ”träna” Samuel att börja gilla att vara i bärselen när vi är ute och går. I och med att vi ska ut å flyga senare i höst, så tänker jag att det kan vara rätt schysst att han även är trygg i bärselen, när vagnen är incheckad. Vi tog den ”vanliga” promenaden ner mot sjön trekanten och på hemvägen hände något mycket roligt. Vi möter en ung kille på trottoaren och jag tänker på en gång, tror det där var Theo ( min gamla pingisadept). Han ser inte oss och går vidare. Vänder mig om och går tillbaka efter honom och knackar honom på axeln och säger, visst är det du Theo? Han ler och ser lite förvånad ut och säger, JA! =) Vi stannar och pratar lite om pingis, vad han sysslar med nu, hans plan om att plugga vidare etc. och om Samuel som sitter i bärselen på mig. Vid ett tillfälle tittar Samuel upp och tittar på Theo, vi står där alla tre och bara ler en kortis. Sen snackade vi vidare om, hur länge sedan det var jag var hans tränare och våra olika åldrar just nu. Tiden har verkligen sprungit i väg, Theo blir myndig senare i helgen och senare i år blir jag ju hela 34. När vi snackat färdigt går vi åt varsitt håll och sekunderna efter, känner jag verkligen glädje. Jag tycker alltid det är skoj att möta tidigare adepter och se att de minns lite av tiden då vi tränade tillsammans i kombination med att de är på nya platser i livet och är laddade av förhoppningar inför framtiden =)
Den andra ”glädjeboosten”som kom i går var när jag läste, Johan Esks text i DN om, vår nya MTB-stjärna Jenny Rissveds. Det är något med idrott och prestationer, som alltid har fängslat mig. Jag blir blev alldeles varm i hjärtat av att läsa texten, en liknande känsla fick jag förra veckan, av att se dokumentären om en av de största idrottsstjärnorna någonsin, Serena Williams och av att se Sara Sjöström ta alla sina medaljer under OS. Att träna dag ut och dag in, att dedikera sitt liv mot en prestation, sånt beundrar jag något ENORMT. Det häftigaste av allt är att se framför allt idrottskvinnor, med REN STYRKA, både mentalt och fysiskt. När de hamnar i ”flow” och slår rekord och vinner medaljer, då får jag gåshud!
Avslutningsvis, fick jag en tredje ”glädjeboost” i går kväll, när jag och en gammal kompis fick till en middag i går kväll. Tyvärr blev det en liten väl kort ”catch up” i och med att Samuel skrek efter mjölkbilen. Men en kortis var bättre än att inte hinna ses alls =)
