Jag minns det som i går. Först var vi hos barnmorskan på vanlig kontroll och hon sa, jag hoppas att BB-väskan är packad för nu kan han komma när som helst. Mitt svar blev direkt – han är ju färdigbakad så han får gärna komma till helgen =) Det här var tisdagen den 26e april. En timme efter att vi kommit hem från MVC, började värkarna hemma. Vi hade förbrett oss  genom att ta en onlinekurs i profylax och laddat upp vår TENS-maskin för fulla muggar. Samtidigt hade jag sedan 2 månader tillbaka återupptagit mina dagliga avslappningsövningar, för att enklare kunna styra min andning under den kommande förlossningen. Ett annat mål med övningarna var också att när väl ”Minimorris” (Samuel gick under det namnet när han låg i brunkulan) var född, skulle jag kunna slappna av (sådär ni vet, med en enkel kapptryckning) och sova när han sov.

Nu tillbaka till värkarna, de pågick i 15 timmar hemma innan vi åkte in och jag sov ingenting under natten. Körde TENS-maskinen hela tiden (bortsett från den kortisen då jag gick in å stekte mig i hett vatten i duschen) och vi kan väl lugnt säga att jag inte ens var i närheten att följa rekommendationerna som står i bruksanvisningen ( att inte använda den under för långa stunder). Som sagt det är inte varje dag jag ska föda barn!

Min sambo Mathias hjälpte till så mycket som möjligt under värkarna, laddade upp TENSEN om och om igen, hämtade vatten och peppade mig. Vi hade även ett intränad ”mantra” vid varje värk. I och med att jag enklast triggas av saker som har med träning att göra, så hade vi tillsammans bestämt oss för en visualisering vid varje värk. Jag satt på min älskade AMIRA (min racer) och vi var påväg hem till mina föräldrars hus, som ligger vid en backe. Varje värk var backen uppför och sedan när värken försvann, susade jag fram på racern ner för en backe som vi cyklade i förra sommaren.

Vi ringde in till förlossningen 4-5 gånger för att få lite koll på läget och få beskedet att det var dags att åka in. På morgonen den 27e april vid strax innan 10, sa jag till M, jag klarar inte av att vara hemma så länge till nu, så RING IN! Vi båda fick prata med sköterskan och efter att ha frågat om värkarnas intervall etc. sa hon, ring tillbaka om 15 min, så ska jag om vi har en plats åt er.

Självklart ringde vi tillbaka lite tidigare än så och fick beskedet att vi var välkomna när som helst nu. Nästa grej var så kart att ringa en taxi och för mig att hoppa i lite kläder. Jag kan lugnt säga att det var allt annat än att hoppa i några kläder, smidig som en valross var bara förnamnet.

Vi fick vänta lite på en taxi och när det väl kommer så är den en chaffis som inte direkt kunde hålla lugnet under vår resa mot SÖS (dit tar det ca 5 min med bil från oss). När vit kliver in i bilen sätter jag mig fram och han säger , Aha till förlossningen. Redan efter några minuter i taxin fick jag smaka på en ganska duktig värk och jag ser hans reaktion, han ser skräckslagen ut och har svårt att fokusera blicken på trafiken. Han säger också, är det dags NU? jag svarar något i stil med, nää det e lugnt! (hade väldigt gärna även lagt till, fokusera du på ditt nu så vi kommer fram NÅGON J* GÅNG!) Samma sak händer vid ett tillfälle till, precis innan vi ska svänga upp mot SÖS. Jag ser Mathias blick i ögonvrån och jag tror vi tänker samma sak. Nej vi ska inte föda i din taxi! Chaffisens ansiktsuttryck ser ut som att han tänker, INTE INTE föda i min bil, det blir dyrt!

Väl framme vid SÖS (strax innan kl.11) går det undan, vi får komma in direkt och hälsa på två barnmorskor som kommer att börja vara med oss (skift byte sedan). De tar emot förlossningsbrevet och sedan blir jag undersökt. I brevet hade vi skrivit, att vi båda är känsliga för blod och nålar samt att jag INTE ville ha EDA, men gärna tar TENS eller lustgas.

Efter min undersökning säger en av barnmorskorna, ni har gjort ett bra jobb hemma och inte åkt hit för tidigt. (Ni vet de kollar hur mycket öppen man är). Alltid en bra start blir min tanke direkt. Efter att ha fått byta om till en sån där riktigt läcker ”landstingets särk” förbereds lustgas och de tar även fram en piltesboll till mig att sitta på. Passade mig perfekt i och med att jag den senaste en och halv månade har suttit på en sån när jag jobbat med klienter på gymmet. Det går ett litet tag utan värkar och jag och M hinner parat lite, han frågar snällt vill du ha något? Kan jag göra något? Jag säger mest, det är okej och sträcker fram min hand som jag vill att han ska hålla i.

Sugen på att läsa vidare om vår ”drömförlossing”, jag säger bara, to be continued…