I onsdags kom vi tillbaka till stan, efter att ha varit och hälsat på min farbror (Morfar 2) uppe i Särna, ca 3 mil från Idrefjäll. Bortsett från förra året, så har jag hakat på mamma och pappa upp dit under vecka 11 ett par år i rad. Otroligt skönt att komma i från stan ett par dagar samtidigt som v 11 är perfekt, i och me datt inga skolor har lov då. M har tidigare inte velat följa med upp, han är inte i närheten av lika ”Skidfrälst” som jag är. Men redan i slutet av förra året började vi snacka om att åka upp i mars och den här gången, kunde M tänka sig att följa med. Som han själv sa, det kanske inte är så dumt att vi alla åker upp i mars. Jag är ju pappaledig och det blir skoj för Samuel att se snö. Ni som känner mig vet att jag verkligen blev glad över att vi alla kunde åka upp nu! =)
Även om det varit skoj att åka upp ensam med mamma och pappa och bara ta det väldigt lugnt. Nackdelen har varit att jag tidigare år fått åka skidor själv på dagarna. Mamma har varit jätte snäll och följt med upp till backen och suttit i solen och läst när jag var ute i backen. Vid lunch möttes vi upp och åt tillsammans.
Nu till årets resa. Redan innan vi åkte så var jag lite fundersam över hur det skulle gå med Samuel i bilen under så långt tid. Det är nästan 45 mil upp till Särna och de sista 12 milen från Mora är rätt sega. Sämre väg som slingrar sig upp och som oftast är rätt hal vid den här årstiden (inte den här gången). Jag kan väl börja med att säga att det gick sådär i bilen upp. Redan i Avesta vaknade Samuel eftersom vi var tvungna att stanna och då passade vi på att ta en fika och smita in på Haglöfs Outlet (fyndade ett par shorts där). Just nu är Samuel i den här fasen, att han inte gillar att vara stilla särskilt länge när han är är vaken. Därför blev det två stopp på vägen upp på knappt 2 timmar. Det jobbigaste av allt var utan tvekan, att Samuel blev otroligt ledsen sista biten innan vi var uppe och började gråta helt hysteriskt för att han inte ville sitta stilla längre. Det skar verkligen i hjärtat av att se honom i backspegeln, jätte ledsen med händerna uppsträckta mot mormor (han gör så när han vill komma upp), utan att få komma upp! Han blev i alla fall lugnare av lite gemensamma sånger, typ Imse-vimse-spindel och Djungelbokens ”Vad nöj med allt som livet ger”.
Väl uppe i Särna flöt det på rätt bra. Hela morfar 2s hus är som ett stort äventyr, många rum, med prylar överallt som Samuel fick titta på. Han blev särskilt fascinerad av att se när kaminen tändes. Sen är det verkligen avkopplande att komma upp dit, inget wifi, knappt täckning med mobilen, och lite tunnare luft än här nere. Som mamma säger, man känner sig lite som en klubbad säl första dagarna här uppe! Även Samuel verkade känna av detta och Somnade tidigare än vanligt de första dagarna där uppe. I måndags fick jag och M äntligen chansen att få en barnfridag i skidbacken =) Få saker gör mig så glad som att åka skidor, den där känslan att bara åka på och inte känna att man tränar. Frisk luft och rent GLÄDJERUS! Förmiddagen blev bra i backen, (se bilder nedan).
Idrefjäll
På eftermiddagen fick vi tyvärr smaka på rejält snöoväder och blåst (därav all snö på oss). Usel sikt, så vi fick ge upp lite tidigare än planerat, tyvärr. Hur som helst, jag kommer leva på den här skiddagen länge!! Dagen efter, åkte vi alla upp till Idrefjäll för att Samuel skulle få testa sin pulka. Först verkade han mest tycka att det var konstigt, han satt helt paralyserad och stilla när vi drog honom i pulkan för att handla mat. Sen när vi väl satta honom i en liten backe uppe i Idrefjäll tyckte han att det var riktigt roligt!
Med mina hjärtan!
Kan även tillägga att, min mamma hade minst lika roligt =) Jag lyckades även få henne att ”haka upp sig” på sin ålder. Frågade hur länge sedan det var hon var där uppe för första gången? -för 48 år sedan blev svaret . Samuel var uppe i Idrefjäll för första gången nu och mamma har varit där minst en gång varje vinter (i stort sett) i 48 år. Som sagt traditionerna går i arv!
Dagen innan vi skulle åka hem, kom den dagen som vi visste skulle komma, Samuel fick sin första förkylning. Lite snurrvel, hosta och tyvärr verkar han ha ärvt obehaget som även jag hade när jag var liten, hosta som ofta slutar med lite kräk. Hemresan gick helt okej till en börja, Samuel sov ovanligt länge i bilen och vi körde på. Givetvis vaknade han och blev riktigt ledsen strax innan Enköping, så det var bara att ta paus nr 2, även om vi nästan var hemma.
